En av våra medlemmar kontaktade oss i höstas inför sin resa till Etiopien och Awassa. Han ville gärna besöka våra barn tillsammans med sin familj. Roligt tyckte vi och hjälpte till med kontakterna. Här är Jonny Janssons berättelse (i något förkortat och lite bearbetad form).
Etiopien oktober/november 2008
Trots att jag besökt min frus hemland Etiopien fem gånger tidigare så får jag gång på gång möta något som berör mig starkt! Den här gången var det Johnnies och Mattias barnhem som kom att beröra oss allra mest.
Den här gången skulle vi stanna i tre månader bl a för att starta upp ett snickeri som vi hoppas ska kunna fungera som en bas för oss i framtiden.
Eftersom jag tillhör en av de som verkligen fastnade för och kom att älska TV-serien Hello Africa så hade jag och min fru bestämt att vi skulle besöka barnhemmet. Vid vårt första besök hade vi med oss min svåger, hans fru och några vänner till dem – det blev med andra ord ganska fullt inne på barnhemmet. Och som alltid i Etiopien blev vi mottagna med öppna armar – omedelbart blev vi fästa vid de underbara barnen och vi lovade att snart komma tillbaka och hälsa på.
Vid nästa besök kommer jag själv, jag har köpt med mig lite frukt, bröd och godis. Jag hittar inte riktigt i området och blir osäker på vägen. Rätt vad det är hör jag någon som ropar mitt namn, det är Aynalem och Alamitu som är ute och gör några ärenden och därmed räddar mig från att gå vilse. Väl på barnhemmet möts jag av lyckliga barn som kramas och hälsar. Vi äter och skojar lite och jag funderar på om det på något sätt går att stoppa tiden så att detta tillfälle inte försvinner. Det känns fantastiskt att få dela med sig och att få en sådan uppskattning.
Barnen hjälper mig att fylla på mitt amhariska ordförråd. Alla är ivriga att prata med mig och det går undan – alla pratar i munnen på varandra! Vi pratar om Johnnie, Mattias och Mats och barnen undrar om jag känner dem och om jag vet när de kommer och hälsar på. Jag förklarar att jag inte känner dem och inte vet när de kommer, däremot får jag för mig att fråga vem som kan bäst amhariska. Jag själv eller Mats? Vilken fråga! ”Mats, Mats, Mats” ropar alla barnen i kör!
Barnen är fantastiska och jag försöker tänka in mina egna barn i dessa barns situation. Inga föräldrar. Bott på gatan. Det är stort att de fått denna plats att bo på! Barnhemmet är litet i våra ögon men ett paradis för barnen som bor där!
Vid mitt nästa besök passade jag på att utmana alla barnen i fotboll, lite snurrigt blev det med alla människor i parken som helt bekymmerslöst korsade planen medan spelet pågick! Svettiga och dammiga går vi tillbaka och barnen frågar mig om inte Sverige är bättre än Etiopien. Jag förklarar för dem att jag älskar Etiopien och gärna vill bo i Awassa. De skrattar åt min inställning eftersom många i Etiopien längtar bort efter något annat. Det är en utmaning att få dem att förstå och värdera det de har och att det finns möjligheter även i Etiopien och Awassa. Vi sitter länge och pratar och de följer mig till taxin när det är dags att åka hem.
En vecka senare återvänder jag med min fru och mina barn. Alla springer emot oss, det blir kramkalas och alla hamnar i en enda hög. Säkrast att fiska upp Tilahoun som hamnat underst!
Jag har med mig gitarren och frågar barnen vad de vill höra. Något med Dogge!! Kommer bara på ”snubben trodde han va cool för han hade en pistol”… nja. Det blir Varm korv boogie istället och en snabbt ihopkomponerad låt om barnen. Lämnar över till min fru som sjunger och spelar med barnen på amhariska istället. Vi avslutar dagen med lite frukt och vi lämnar över lite filmer och musik vi köpt.
Vi hinner med ytterligare ett kort besök för att säga adjö innan vår resa tillbaka till Sverige. Barnen visar en plantering de gjort, blommorna bildar texten ”Swe na Et” – Sverige och Etiopien. När de förstår att vi ska lämna dem och resa hem skiftar de glada ansiktena till ledsamma miner. Jag förundras över hur mycket de bryr sig om oss som egentligen inte gjort så särskilt mycket för dem annat än hälsat på vid några tillfällen.
Nu sitter jag i kalla Sverige och längtar tillbaka. Tänk om man kunde åka ner en sväng på lunchrasten och hälsa på barnen! Jag saknar glädjen och barnens glada miner. Jag hoppas fler kan få möjligheten att träffa dem, det förändrar ens sätt att tänka och värdera det vi har här hemma!
Jonny, Tigist, Grace och Caleb
