De små och stora händelsernas dag.

Det är en solig morgon som möter oss. Vi ser till att vi är i god tid innan barnens lunch på barnhemmet. När vi kommer dit så håller Alamitu på med storrengöring av vattendunkar. [...]]]> Här följer slutet på berättelsen från Johnnies och Mattias resa till barnhemmet i Awassa i mars!

Dag 3

De små och stora händelsernas dag.

Det är en solig morgon som möter oss. Vi ser till att vi är i god tid innan barnens lunch på barnhemmet. När vi kommer dit så håller Alamitu på med storrengöring av vattendunkar. Jag tänkte redan igår på att vattenkranen inte hade någon slang, Mullo tappade först upp vatten i en vattenkanna och sedan i det stora kärlet för att till sist fylla alla dunkar. I en effektiv svensk värld så fick jag nog och gav mig iväg för att köpa en bit slang. Jag tog sikte på den järnaffär som vi använt under bygget av barnhemmet. Vägen utanför barnhemmet är av ett rött grus och området är fattigt men härligt. Vägen omges av enkla hus i korrugerad plåt, pinnar och murar. Det känns som den bild jag fick av Awassa när jag först kom hit för snart fyra år sen.

Det är mycket barn på gatan för det finns inget dagis som hemma så barnen far runt och kollar på allt som händer på vår gatsnutt. Det är också huvudgatan till Läraruniversitetet så det är en härlig mix av stiliga blivande lärare och barn som letar efter något att göra. På vägen tillbaka så håller två män på att lasta av en åsnekärra full av pinnar. När ena mannen får syn på mig frågar han om jag kan hjälpa till och skrattar. Ja va fan! tänkte jag och bad en kvinna som stannat upp att hålla i slangen jag köpt. I min svenska effektivitet föreslog jag att vi skulle tippa hela kärran åt sidan, jag tog tag och la till ett bamsevrål och lyfte hela kärran. Pinnarna rasa och nästan åsnan också som fortfarande satt fast i kärran. Vi skrattade gott och jag tog min slang och gick tillbaka.

Jag monterade slangen och såg belåtet vattnet rinna direkt i kärlen.

Ethiopia har stannat hemma från skolan för att hon är förkyld. Så vi bestämde att vi skulle köpa lite huvudvärkstabletter och hostmedicin efter lunch. Barnen började droppa in för lunch sa hej och drack lite och tvättade sig innan maten. Jag och Johnnie tittade på varandra i samförstånd och njöt av att se vardagen flyta på.

Kvällen innan hade Johnnie fått syn på en svensk bil med massor av reklam och genast gått fram och pratat. Det visade sig vara fyra killar som åkt från Sverige för att lämna en pickupp från Teknikens Värld till ett sjukhus i Kongo.

Vi berättade om vårt barnhem, det bestämdes att de kunde tittade in vid lunch och säga hej till barnen och lämna över två grymma VM bollar till barnen.

De var på genomresa och skulle åka tidigt nästa morgon, så vi beslöt också att äta middag ihop.

Vi såg åter igen till att vara i god tid på barnhemmet innan barnen kom hem från skolan. Ethiopia var fortfarande sjuk och fick sin medicin. De först som tittade in var klasskompisar till Ethiopia som ville se hur hon mådde och lämna läxor. De såg inte särskilt förvånade ut där vi satt på verandan. De sa hej och gick in till sjuklingen.

Eftermiddagen blev ungefär som kvällen innan men med ett stort undantag.

När jag var nere sist för ett år sen så träffade jag brorsan (som vi kallar honom) som var en av de hantverkarna som vi kom närmast under byggtiden. Under byggtiden var han nitton, stark, mycket glad och den som pratade bäst engelska. Han studerade på kvällarna och jobbade på dagarna för att få ihop sin tillvaro. (Han är den som målade Svenska och Etiopiska flaggan som håller hand på väggen till BH, som en överraskning till oss.) Sits jag var nere hade han gått bort sig helt, börjat tugga kat för att orka, slutat plugga och jobba. Han var mager, skitig och trasig och hängde på gatorna för att försöka stjäla eller lura någon på pengar. Det gjorde verkligen ont i mig att se honom. Jag blev mycket ledsen och arg. Jag berättade för honom vad jag kände och sa att han slösade bort sitt liv och gjorde mig mycket besviken. Det kändes som han såg min besvikelse och kom senare den gången till barnhemmet för att prata mer. Jag och Worko pratade med honom hela den kvällen.

Idag så kom den ”gamle” Brorsan plötsligt in på barnhemmet. Där satt jag på verandan och trodde knappt mina ögon. Han såg härligt välmående ut! Jag reste mig och vi kramades hårt en lång stund. Han berättade att han drömt att Mats var på BH och cyklade dit för att se efter, men hittade oss två! Han berättade att det jag sagt till honom ett år tidigare hade tagit så hårt att han bestämde sin för att visa vem han är. Eller som han själv sa.

– That road was very dangerous!!!

Han hängde med oss och barnen resten av kvällen och följde oss i duggregnet tillbaka till Pinna.

Dag 4

Worko kom ner sent igår. Det innebär att mötenas tid är kommen. Vi tar ett frukostmöte på Pinna delar sedan upp oss för att lösa diverse saker runt barnhemmet. Jag och Johnnie åker för att leta upp en Salomon Svensk-Etiopier som vi mötte sist vi var nere tillsammans. Han har flyttat ner med hela sin familj och startat upp ett snickeri. Vi sa sist att vi skulle hålla kontakt och om det var något han kunde göra så skulle vi säga till. Han var inte på plats för han var tydligen ute och leverera en båt till ett badställe som heter Langano nio mil norr om Awassa. Han sa att man får passa på medans strömmen är avstängd. Den stängs av med jämna mellanrum för att ”spara” energi eller som det egentligen är det finns inte så det räcker till alla så staten har ett sorts elschema som rullar runt.

Under tiden hade Worko och Getahun ”extraläraren” haft möte med kommunen och en jurist för att uppdatera vår licens. Vi träffades och åkte mot barnhemmet för där skulle vi möta Teddy som hjälpt oss massor med kommunen och råd. Tror vi är uppe i fyra möten innan lunch…

Vi kommer lagom till barnens lunch och ser att nästan alla bytt om från skoluniformer till vanliga kläder. Vi frågar varför och får till svar att det inte är skola på eftermiddagen för att de är lediga för påsk. Vi slår oss ner och funderar på hur vi ska lägga upp dagens möten, igen.  Vi har en del saker att reda ut tillsammans med barnen och föreståndarna. Vi hade märkt att Alamitu och Mullo inte räcker till att sköta ekonomin, uppfostra barnen, laga mat och städa. Där av en tanke om att anlita Getahun som ny föreståndare och det övergripande ansvaret över ekonomi, utbildning och uppfostran. De äldre tjejerna på barnhemmet börjar bli stora och grupperar sig för att bli starkare mot Alamitu. Vi lägger upp ett nytt mötesschema för eftermiddagen som innebär intervjuer med barnen, föreståndarna och Teddy.

Men vi börjar med lunch och erbjuder Senait skjuts till sin skola för hon är den enda som har skola på eftermiddagen. På vägen i bilen småpratar vi lite och det kommer fram att flera har varit osams på barnhemmet, både stora och små. Det är mest småsaker sådant som syskon tjafsar om. Men ett par saker känns som vi måste ta tag i. Vi bestämmer att hon får följa med och prata ut under lunchen.

Vi åker tillbaka och sätter igång med intervjuer och möten.

När vi är klara står det klart vad som måste göras. Alamitu är själv från mycket fattiga förhållanden och hon har ingen egen familj. Det innebär att hon saknar både ordentlig utbildning och uppfostran. Hon har varit med barnen och hjälpt dem sen de var små så hon känner för dem som de vore hennes egna. Hon berättar att hon tycker det började bli svårt sista året med de äldre tjejerna för de är mycket smarta och har gaddat ihop sig. Det har inneburit att hon inte haft de rätta ”verktygen” för att behålla sin status. Vi berättade om de nya tankarna om hur vi ville att det skulle se ut framåt. Hon var mycket ångerfull över att hon tappat greppet den sista tiden men också lättad över att vi hade ett förslag för framtiden.

Det som behövdes nu var ett stort försoningsmöte. Vi samlade alla och startade ett tre timmar långt möte om det som varit och det som kommer bli. Det var mycket känslor och ett uppdämt behov att höras. Det slutade med att barnen och Alamitu sa förlåt och kramade varandra. Jag kände hur mina ögon fylldes av tårar över att se all prestige begravas. Den enda som inte ville var Ethiopia som demonstrativt inte pussade Alamitu på kinden. Worko sa till henne att skärpa sig men hon gick iväg. Worko gick efter och pratade med henne ensam. Efter samtalet gick även Ethiopia och visade respekt för Alamitu. Worko kom ut ur rummet och var mycket känslosam, han kunde inte längre hålla tillbaka tårarna och börja gråta. När barnen fick se sin Pappa gråta så bröt alla ut i storgråt. De gick alla fram och kramade honom och bad om ursäkt för att ha låtit det gå så långt. Mina tårar rann bara av farten. När det lugnat ner sig så blev det en spontan samlingsplats i flickornas rum. Det var strömavbrott igen och med ett stearinljus till belysning pratade vi en lång stund om allt vi gjort och om hur det ska bli. Det var en helt underbar stund där vi satt i det lilla rummet ihopknölade i sängarna och pratade.

Hela dagen avslutades med en kall öl på Pinna ihop med Pinna-personalen och Barcelona-Arsenal på TV.

Dag 5

Sista dagen!

Efter en kort natt vaknar jag med ett ryck av att Johnnie bankar på den tunna ihåliga dörren till mitt rum.

Han säger.

– Worko ringde vi ska vara nere på frukost om en kvart.

Jag är helt yrvaken och fattar ingenting. Jag trodde vi hade bestämt en tid och att jag ställt klockan på ringning en halvtimme innan. Väl nere vid frukost sitter Worko och Johnnie med Segaye, Getahun och Teddy på balkongen med utsikt över huvudgatan.

- Sa vi inte klockan åtta undrar jag.

- Nej! säger han – du förstår jag har fixat möte nu på morgonen.

- Är det inte helt otroligt! Säger han lyriskt – Det är inget man kan göra hemma. Säger han och skrattar.

Vi diskuterar några saker om barnhemmet och ger oss ut för att skaffa påskpresenter åt barnen.

Dvd’n hade gått sönder på barnhemmet och barnen ville gärna se filmen om Jesus på Påsklovet. Vi letade reda på en stereoaffär. Worko och Getahun gick in och handlade, jag och Johnnie fick sitta kvar i bilen som vanligt när Worko ska handla något. Han säger att det blir – Javla dyrrt! När vi är med.

Vi köpte brev och växlade till oss 13 st 50 birrare (ca 30sek) som de skulle få också. Tjejerna vill alltid fixa sig i håret till de stora helgerna så en liten extra peng var välkommen.

Väl tillbaka på barnhemmet så blev de mycket glada över presenterna. Worko sa att de inte fick öppna brevet innan påskafton. Men Tilahoun kunde inte hålla sig. Han tjuvkikade och viskade leende till sin bror Younas

– Birr!

Vi hade inte mycket tid kvar innan vi måste åka mot Addis och flygplatsen.

De sista timmarna försökte jag bara hitta vart och ett av barnen och vara med dem en och en ett tag.

Några av killarna spelade fotboll på en blivande väg snett över gatan och jag hoppade så klart in i matchen. Kvällen innan hade Aynalem och Mishu tyckt att mina skor var skitiga, så mot min vilja hade de skurat både skor och strumpor ordentligt. Det innebar att jag gick hem med blöta kippande skor!

Under fotbollen lyckades jag kliva i både komocka och lerpölar. När vi var klara och tjejerna fick syn på mina skor, åkte de ner i skotvätten igen och jag fick åter igen gå från barnhemmet med blöta kippande skor.

Det var dags att säga adjö. Det som förr var väldigt sorgligt och tårdrypande är nu mer en ganska mysig stund. De vet att vi kommer tillbaka och att vi finns för dem även när vi inte är fysiskt på plats.

Vi hoppade in i Workos röda Bil och åkte mot Addis och flyget.

/Mattias

Camilla och Mats har fotat barnen under sin senaste resa.

Bildspelet finns även här

Det är svårt att säga att det är enbart trevligt att resa till Awassa.

Det var ett år och tre månader sen jag var i Etiopien senast. Det börjar med att Etiopian Airlines inte har koll på sommartiden, så det [...]]]> Här följer första delen i Mattias berättelse från Awassa-resan tillsammans med Johnnie och Worko.

En härlig flygresa

Det är svårt att säga att det är enbart trevligt att resa till Awassa.

Det var ett år och tre månader sen jag var i Etiopien senast. Det börjar med att Etiopian Airlines inte har koll på sommartiden, så det gör att planet avgår en timme tidigare än vad det ett dag gamla mailet säger. Väl på planet så har jag lyckats med att få nödutgångsplats för mina långa ben, men på bekostnad av att jag sitter mitt i en aldrig sinande ström av urindoft som kommer från de bägge toaletterna som jag fick som granne.

Efter några usla timmars sömn och äcklig mat så landar vi kl 7.30 i Addis med ett ordentligt magknip. Worko har sett till att vi blir upphämtade av hans bästa kompis. Vi beger oss till ett av Workos ställen i Addis för där ska vi hämta delar till den Volvo 240 som vi tänkt använda till Awassa. Den hade tydligen haft problem men bensinpumpen. Jag och Johnnie tog ett snabbt beslut att vi inte ville chansa med den vita 240:n i 27 mil. Worko fixade snabbt en annan bil med chaufför som skjutsade ner oss till Awassa.

Dag 1

Vi skriver in oss på Pinna Hotell och dumpar väskorna. Vi tar en tuk-tuk mot barnhemmet och på vägen ser vi Mishu, Tariku och Senait på väg till kyrkan. Vi ber föraren stanna och jag hoppar ut och ropar högt Mishu bland folket. De kommer springande ropandes våra namn och hoppar upp i famnen. Det blir stora långa kramar. Det är svårt att förklara vad jag känner det är nästan som att träffa sin egen familj som man saknat efter en lång resa. Vi pratade lite och höll varandra i händerna och bestämde att vi träffas på barnhemmet efter kyrkan. När vi går mot taxin igen så ser jag att hela gatan har stannat upp för att se på när de två långa vita männen kramas och pratar med barnen.

Vi bankar på plåtdörren och det är en av föreståndarna Mullo som öppnar hon blir så glad att hon nästan också hoppar upp i famnen, Alamitu är näst på tur. Alla barnen är i kyrkan så jag och Johnnie tar det lugnt på barnhemmet till en efter en droppar in. Det är fantastiskt att se deras miner när de får syn på oss inne på gården. Vi sitter och pratar i några timmar om allt från deras rank i klassen till hur många planeter det är i solsystem och vad de heter. Vi avslutar med några enkla klapp och sånglekar, stora kramar och pussar.

På Pinna så känns allt som vanligt rummet börjar bli väl nedgånget, det är hål i lakanen duschslangen läcker avloppet svämmar över och man får se efter var man sätter fötterna så man inte har ihjäl någon stackars kackerlacka. Utanför skrålar musik och bilar, men det känns ändå bra för jag kom just ihåg varför det här engagemanget startade.

Dag 2

Vi sover ut och tar en ganska lång frukost, jag o Johnnie pratar mycket om barnen till att börja med men efter 20 minuter så har samtalet sakta glidit över till våra familjer hemma och vi sitter plötsligt och pratar om väldigt förtroliga saker på en veranda mitt i djupaste Afrika. Det är väl inte så konstigt egentligen vi har helt enkelt inte haft tid att sitta och prata. Vi har bara jobbat de sista tre åren utan att ta tid bara vi två.

Vi fixar några enkla ärenden och tar en promenad till skolan, som är en av de bästa i Awassa för att hälsa på barnen. Väl framme knackar vi på grinden till den stora och gröna skolgården. En äldre man öppnar och önskar oss välkomna. Det är rast och fullt med barn i skoluniformer överallt. Jag börjar direkt söka efter våra elva barn. (Tilahoun och Senait går i andra skolor). Jag ser ingen av dem, men mina händer är fulla av andra barn som vill hålla hand. Normalt så störs jag inte av det, men den här gången känns det inte okej. Jag vill inte vara ett vitt spektakel utan en vanlig förälder som kommer till skolan för att hälsa på sina barn.

Vi träffar vice rektor och sätter oss och pratar. Jag frågar om han vet vilka som är våra barn och om han vet hur det går? Han hummar med några gånger men svarar inte på frågan när jag är klar. Jag inser att jag kanske pratade lite fort och börjar om.

- Vet du vilka våra barn är? Han rynkar pannan och säger.

- What is her name, the fat, short one? Säger han och håller handen i bordshöjd. Jag skannar hjärnan snabbt och inser att det måste vara Aynalem han menar. Svarar lite försiktigt

-Aynalem…

- Yes! utbrister han och säger, She is very tallented, she is rank one in here class!

Jag tänker att det är väl ingen ide att dra ut på det här samtalet, så jag frågar om vi kan leta upp våra barn och se hur de har det i klassrummen. Vi kommer till det första som är fjärdeklassare. Så fort våra ansikten dyker upp i klassrummet utbrister ett vrål och tjut från de sextiotal barn som sitter på bänkarna. Läraren fräser till och det tystnar. Vice rektorn frågar högt vilka är era barn? Och svänger med armen frågande. Spektakelkänslan kommer tillbaka och jag inser att det måste vara pinsamt för våra fyra barn i klassen. Det känns som de hade varit nöjda med en hemlig vink.

Vi frågar klassen några snabba frågor och går vidare på touren. På väg ut genom grinden så möter vi en av de vi träffade när vi skrev in barnen. Han bjuder på kaffe ”Buna” och vi pratar en stund. Det har hunnit bli lunchrast och Ethiopia vinkar glatt på väg förbi där vi sitter. Vi bestämmer oss för att följa med till barnhemmet och luncha med dem. När lunchrasten är slut går barnen tillbaka till skolan och jag och Johnnie fixar lite fler ärenden i väntan på att skolan ska ta slut.

Eftermiddagen och kvällen blir helt underbar. Det är ett härligt lugn när vi kommer in på barnhemmet. Getahunextra läraren har kommit och sitter med några i det lilla allrummet, ett par andra nickar en ballong någon ligger och vilar. Jag glider snabbt ner på vår terrass som är den plats som används mest. Johnnie hjälper Mishu med en engelska läxa och jag ligger på stenplattorna med Ashagre och hans geometri läxa. När läxorna är klara blir det en lek av att jag och Johnnie skriver upp olika tal som de får räkna ut. Jag tar fram kameran och tar lite bilder, efter en liten stund är det barnen som fotar allt de ser och lite till, precis som vanligt.

Jag lutar mig tillbaka mot väggen och sitter en stund och bara njuter. Jag lyssnar och försvinner iväg en stund i tankarna. Klockan är halv sju, det skymmer och syrsorna gnider sina ben, man hör klirret från fyra i rad som Johnnie och Tilli spelar, Ethiopia sitter tätt bredvid och tittar på bilderna på kameran, Senait går lite fram och tillbaka mellan mig och Johnnie med frågor om hur man säger saker på svenska. Vid halv nio kramar vi dem godnatt och går till Pinna. Vi äter, sätter oss på mitt rum och pratar i några timmar.

När Johnnie går in till sig så har det börja blixtra och dundra. Ett tungt Etiopiskt regn faller utanför och det är strömavbrott. Det känns bra att inte barnen sover på gatan längre utan kan sova gott i sina sängar. Man slås ändå av tanken på de som inte har tak över huvudet. Klockan är ett, jag tar min pannlampa kryper in under mitt myggnät och skriver om dagen.

Mattias Särnholm

Senast de var nere var i december 2008 och de är förstås enormt efterlängtade. Worko som [...]]]> Om ungefär en vecka är det dags för celebert besök på barnhemmet! Johnnie och Mattias skall göra sitt återkommande besök i Awassa och har en hel del saker att ta tag i förutom att hänga och leka med barnen förstås.

Senast de var nere var i december 2008 och de är förstås enormt efterlängtade. Worko som är vår språkliga länk och stora organisatör i Etiopien och som besöker barnen lite oftare följer också med. Dels för att se till så att Johnnie och Mattias inte åker vilse i landet, men också för att styra upp allt som rör förhandlingarna om den nya byggnationen med kommunen.

Vi hoppas kunna ge er lite nyheter om besöket, både som blogginlägg här på hemsidan, men också som en lite längre intervju om upplevelserna de haft när de är hemma igen.

Så [...]]]> De flesta av barnen har som bekant börjat träna Aikido som vi berättade i bloggen här för några veckor sedan. I början gick de och tränade i sina vanliga shorts och T-shirts, men vi kände att de skulle få något som var lite slitstarkare och som de kunde använda enbart när de ville uttöva fritidsaktiviteter.

Så tro att vi blev glada när Länna Sport erbjöd sig att skänka fjorton stycken splitternya träningsoveraller som barnen kunde använda som träningskläder. När Mats och Camilla var nere sist tog de overallerna med sig och vid utdelandet blev barnen så överlyckliga att de tog på dem direkt och bytte sedan inte kläder på resten av veckan.

Som vi berättat tidigare så växer barnen i en rasande takt och huset de bor i blir mer och mer underdimensionerat ju större de blir. Även om innergården är normalstor har vi känt att det saknats en rejäl lekyta för barnen där. Vi har även känt att det saknats möjligheter för dem att komma bort [...]]]>

Som vi berättat tidigare så växer barnen i en rasande takt och huset de bor i blir mer och mer underdimensionerat ju större de blir. Även om innergården är normalstor har vi känt att det saknats en rejäl lekyta för barnen där. Vi har även känt att det saknats möjligheter för dem att komma bort från huset lite ibland, träffa andra barn och träffa nya kompisar. Därför tog vi efter sommaren kontakt med John, en amerikanare som driver en fritidsgård som kallas Awassa City Youth Campus.

I hans verksamhet finns det möjlighet för barn i alla åldrar att delta i olika kursverksamheter som akrobatik, musik, måleri och kampsporten Aikido. Efter att vi varit på besök där några gånger så kände vi att det skulle passa våra barn perfekt att gå dit ett par kvällar i veckan och delta i kurserna. Vi lät barnen själva välja vad de skulle kunna tänka sig att göra och utfallet av omröstningen blev föga överraskande 10 kampsportsutövare och 2 konstnärer. (Yonas och Tilahoun)

Barnen älskar sin nya fritidsaktivitet och vi har märkt att den fått en enormt positiv inverkan på dem; de lyssnar mer på varandra, har blivit mer noggranna och framför allt lugnare, då mycket av överskottsenergin nu går till annat än att kivas, trängas eller bokstavligen klättra på väggarna. Deras lärare, Master Sentayehu är enormt omtyckt av barnen och är både en positiv förebild och inspiratör för barnen. Verksamheten kostar inte något och vi är fantastiskt glada för att John lät oss få plats där då köerna är långa.

Vill ni veta mer om Awassa City Youth Campus kan ni kolla in denna film på YouTube.

Ja, var ligger barnhemmet egentligen? I Awassa i Etiopien! Det vet vi ju förstås. Awassa ligger ca 25 mil söder om huvudstaden Addis Abeba.

På kartan ser du barnhemmets placering. Det ligger lite söder om centrum, rullar man upp en bit i kartan hittar man t ex Pinna Hotel där TV-teamet bodde under TV-inspelningen.

Se barnhemmet på [...]]]>

Ja, var ligger barnhemmet egentligen? I Awassa i Etiopien!

Det vet vi ju förstås. Awassa ligger ca 25 mil söder om huvudstaden Addis Abeba.

På kartan ser du barnhemmets placering. Det ligger lite söder om centrum, rullar man upp en bit i kartan hittar man t ex Pinna Hotel där TV-teamet bodde under TV-inspelningen.

Se barnhemmet på större karta

Nu kan man bidra till barnhemmets verksamhet genom att skicka ett SMS!

Kan det bli mycket enklare? Troligen inte!

Man SMS’ar ”barnhem mellanslag belopp” till 72550

Mer info finns på sidan SMS-betalningar

Vi har ju en längre tid haft texten ”nu bygger vi ut barnhemmet” uppe till höger på sidan. Vi har däremot varit lite dåliga på att informera om detta projekt.

Eftersom barnhemmet är ganska litet och trångt och våra barn växer och blir äldre har vi bestämt oss för att göra en utbyggnad. Utbyggnaden planeras rymma [...]]]>

Vi har ju en längre tid haft texten ”nu bygger vi ut barnhemmet” uppe till höger på sidan. Vi har däremot varit lite dåliga på att informera om detta projekt.

Eftersom barnhemmet är ganska litet och trångt och våra barn växer och blir äldre har vi bestämt oss för att göra en utbyggnad. Utbyggnaden planeras rymma tre sovrum, ett samlingsrum och ett gästrum vilket innebär totalt fem sovrum med de två som finns i den gamla byggnaden för barnens räkning.

Länge har kommunen lovat att en angränsande tomt ska tillfalla vår organisation vilket skulle möjliggöra för oss att uppföra ytterligare en liten byggnad.

Men eftersom detta rör sig om Etiopien är problemet att ett sådant löfte helt plötsligt ändras till det rakt motsatta! Och från att alltså ha ändrats till beskedet att vi inte alls ska få tomten, så börjar det nu möjligen se lite ljusare ut igen men inget är ännu klart.

Som alternativ finns också en möjlighet att en liten remsa mark bakom den befintliga byggnaden kan utnyttjas för en mindre expansion. En utbyggnad på höjden har också diskuterats.

Eventuellt kommer Mats och Camilla att bege sig ner till Awassa under november eller december för att försöka dra i lite trådar.

Så fort vi får klara besked om tomten eller marken bakom barnhemmet kommer vi dra igång med planeringen, bl a ska ritningar tas fram och bygglov sökas!

Vi håller er informerade så fort det rör sig framåt i ärendet!